Den 20:e september 2006 var det beräknat att du skulle komma till oss, men så blev det inte. Förlossningsväskan skulle varit packad med små söta kläder du skulle ha på dig på vägen hem. Din säng skulle varit bäddad med gulliga sängkläder i det nyinredda barnrummet. Frysen skulle varit full med hemlagad mat och kakor att bjuda gästerna på när de kom för att beskåda vårt lilla underverk.

Det har nu gått nästan 4 månader sedan du så hastigt kom och så hastigt lämnade oss igen. Inga barnkläder finns framme och spjälsängen är nedpackad i källaren. Telefonen är tyst och inga gäster kommer förbi för att gratulera.

Mammas mage skulle varit jättestor vid det här laget. Eller, så hade du varit lite tidig och redan kommit ut för någon vecka sedan. Hela vårt liv hade varit centrerat kring dig och ditt välbefinnande, med oro för vad dina skrik kan bero på. Hungrig? Trött? Ont någonstans?

Du fick aldrig chansen att ge oss någon sådan oro, men vi hade med hela vårt hjärta tagit den om vi bara fått.

VARFÖR gick det så här?
Denna fråga får vi aldrig svar på. Men denna fråga snurrar dagligen runt i huvudet och kräver ett svar vi aldrig får.

Det sägs att tiden läker alla sår.
Vi hoppas innerligt det men hur länge ska vi drabbas av dessa djupdyk ner i den svarta sorgen? Livet skulle ju varit så annorlunda nu men på ett annat sätt. Det är onekligen annorlunda, det kommer aldrig igen att bli som förut.

Vi är ju föräldrar nu!
Men det är ingen som ser den lilla flickan vi bär med oss när vi går på stan. För oss är hon alltid där, för andra som om hon aldrig hade funnits. Men förstå att vi är stolta föräldrar! Är inte alla föräldrar det?

Ellen var det vackraste barn vi någonsin sett, hon var en del av oss.

Och det kommer hon alltid att vara.

Några blommor till Ellen.

Ellens ljus.