Cirka 3½ vecka efter förlossningen var det dags för återbesök hos läkaren. Vi hade fått tid hos en annan förlossningsläkaren än den som hade pratat med oss när det hände men tydligen hade även denna läkare varit med vid själva förlossningen och vid operationen men vi hade inget minne av henne. Kändes lite oroande att vi inte skulle träffa den läkare vi tidigare pratat med men det var ju semestertider så inte mycket att göra åt det.

Maria hade förberett 1½ A4-sida med frågor. Det var ju så mycket vi ville få klarhet i: Vad hade infektionsproverna visat? Vilket svar gav undersökningen av moderkakan? Vad visade obduktionen? Om det inte fanns en klar anledning, vad finns det för möjliga orsaker? Vad betydde allt det som stod i förlossningsjournalen exempelvis långvarig asfyxi? Har det här gett några bestående men för kommande graviditeter? Men det viktigaste frågan var ju förstås: VARFÖR?

Alla infektionssvar var negativa. Vad bra, då kan vi i alla fall utesluta en infektion som orsak!
"Nej, det går nog inte att utesluta en infektion ändå?"
Va, varför inte? Var det inte det proverna skulle visa?
"Jo, visserligen men det kan ha varit en tidig infektion som inte gått ändå upp i livmodern och därför varken syns på prover från fostret eller på moderkakan"

FOSTRET?!?! Hallå, det här är faktiskt vårt barn vi pratar om! Skulle gärna velat skrika det, men skrek det bara inombords...

Enligt patologirapporten från undersökningen av moderkakan fanns det inga tecken på infektion, vare sig på själva moderkakan, navelsträngen eller hinnorna. Däremot hade patologen skrivit att det syntes "framträdande syncytiel notts" vilket enligt förlossningsläkaren kunde vara tecken på tidig infektion (enligt någon mycket nyligen utkommen forskningsrapport).

Vi frågade då vad obduktionsrapporten hade visat. ????? i förlossningsläkarens ansikte.
"Här ligger inte med någon obduktionsrapport i era papper. Det har inte utförts någon obduktion."
Va, men det hade de ju sagt till oss!

Psykologen/kuratorn hade sagt det när vi var på första besöket och sen hade Maria ringt och kollat veckan innan om obduktionen var klar varpå hon fick svaret att obduktionen var klar. Rapporten skulle dröja ett tag till och vi skulle få beskedet på återbesöket.

Vi bad läkaren gå iväg och kontrollera om det verkligen inte fanns någon rapport någonstans. Nej, det fanns det inte och det var ingen läkare som hade skickat någon remiss så då var det inte gjort någon obduktion. Varför inte, frågade vi.
"Det var ju inga yttre fysiska fel på fostret utan det som ut som det ska vid den tiden i graviditeten så det fanns ingen anledning att obducera."

Borde det inte vara ännu större anledning att då faktiskt obducera för att se om det var något invärtes fel på VÅRT BARN?

Enligt läkaren så är det inte troligt att det var något inre fel för då skulle Ellen ha avlidit redan i magen men hon levde ju när hon kom ut. Dessutom skulle det troligtvis ha synts på fostret (hatar verkligen den benämningen!!) att det inte hade mått bra men fanns inga sådana tecken.

Att de hade skrivit långvarig asfyxi, dvs syrebrist, berodde helt enkelt på att Ellen hade suttit fast ett tag i skötet innan hon kom ut eftersom huvudet kom redan på parkeringsplatsen innan ambulansen kom. Detta gjorde också att hon blev lite blåmarmorerad på huvudet och på den lilla handen som också kom i kläm.

Vi frågade också om den konisering¹ som Maria genomgått tidigare kunde ha orsakat försvagad livmoderhals och det var därför som värkarna satte igång. Detta går inte heller att uteslutas, och går inte att kontrollera nu efteråt, men enligt läkaren var det inte troligt efter bara en (1) konisering.

Summa summarum:
Det finns ingen klar orsak till att värkarbetet satte igång, vattnet gick och förlossningen startade så tidigt. Själva tror vi på att det var svag livmoderhals eventuellt i kombination med en tidig urinvägsinfektion i livmoderhalsen.

Förlossningsläkaren bedyrade att det inte skulle bli några problem vid en eventuell nästkommande graviditet och att vi då skulle få all möjlig hjälp från specialistmödravården. Det har vi svårt att tro på efter våra kontakter med sjukvården men vi kan garantera att vi kommer att bli ett otroligt besvärligt och krävande par vid en nästa graviditet.

Synd bara att man måste vara så frisk och stark för att orka vara sjuk.

Vi kommer alltså aldrig att få svar på frågan "Vad var det som gick fel?" och det är otroligt frustrerande.

Att vi fick en liten flicka helt utan några synbara fel och att det inte tycks vara några fel på Maria heller hjälper föga i sorgen. Lika lite som förlossningsläkarens käcka "Lycka till" när vi avslutade samtalet. Lycka till med vadå? Att sörja?